För att ni ska få lite insikt i familjen och det vi gått igenom  så kommer lite information.
Jag Malin är 36 år och bor ihop med Stefan 37 och vår barn Linus 13 och Ebba 9 år.
Linus var 6 1/2 år när han fick sitt första anfall (2002) och har varit i stort sett anfallsfri
sen dess. Han har nyligen gjort ett EEG som vissar att allt ser normalt ut. Så småning om ska
han prova att bli medicin fri.
Ebba fick sitt första anfall 2004, hon var då 4 1/2 år. Henne håller vi fortfarande på att prova mediciner på.
Har tappat räkningen på antal mediciner vi provat, men hon har för närvarande 4 olika.
(Absenor, lamictal, frisium och diamox) Hon har även opererat in en VNS-dosa.

Sen den dagen Ebba fick sitt första anfall har vårat liv förändrats. Mest pågrund av våran
egna rädsla men ochså för att vi måste anpassa oss efter hur hon mår.
En "uppoffring" som ibland är jobbig att bära på, det känns väldigt orättvist att just vi skulle drabbas.
Jag vet att jag låter bitter, och jag är bitter ibland.
Men jag vet också att allt det här har ändrat min syn på livet och jag har fått erfarenheter som jag
inte vill vara utan.  Vi glädjs åt små saker ny för tiden, som att Ebba ber om att få ringa en kompis.
Saker som är så självklara för många andra.