7 år sen

Idag är det sju år sen jag kom i kontakt med epilspesi för första gången.
Det är en lång tid men det har gått fort.
Jag minns rädslan som om det var igår.

Var så rädd, var helt säker på att Linus höll på att dö.
Han lät så konstigt som om han inte fick luft.

Räddslan över att dom inte skickade någon ambulans.
Vad hände,
varför,
och vad skulle vi göra om det hände igen.

Det gick ett dygn så kom nästa anfall.
Den här gången bad vi inte om en ambulans
utan mer eller mindre krävde en.

Rädslan finns fortfarande kvar
jag är livrädd för att mista Linus eller Ebba.

Jag älskar er
mina underbara ungar.




Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

barnmedepilepsi

En blogg om hur vardagen går ihop, tillsammans med epilepsi.

RSS 2.0