Har precis fått ett samtal från skolan.
Ebba var ledsen, arg och besviken över att hon
inte kan vara med när dom ska ha klass fest i morgon.
Dom brukar ha det i bland som belöning när dom har sköt sig bra.
(Det är en väldigt rörig klass)

Dom klarade inte av att hantera situationen utan hoppades
på att hon skulle lugna ner sig när hon pratat med mig.
Hoppas att det hjälpte och hon får en lugnare dag.

Men jag förstår hennes frustation.
ALDRIG ALDRIG ALDRIG
går det våran väg.

Sitter nu på kontoret med tårar i ögonen och tänker på min
lilla prinsessa. Vill så gärna åka och hämta henne och få krama om henne.
Men precis som många andra har jag ett arbete att sköta och
med tanke på min höga frånvaro måste jag välja mina tillfällen.



Livet vill väl inget illa, men nog kan det göra ont!