Igår när vi kom hem från skolan fick Ebba flera
större anfall. Hon blev okontaktbar i några minuter,
skakar lite grann i armarna, rödblossig och svett.
Efteråt blev hon helt slut.

Så när jag satt i soffan med en utmattat tjej
kom känslan över mig, hur orättvist allt känns.
Tårarna rann på både mig och Ebba.

Jag vill ju kunna hjälpa henne men hur ska jag göra?
Känner att jag inte har riktig koll på det här med kosten.
Vill ha mer hjälp, tips och ideér.
Givetvis kan man läsa sig till allt men att få hjälp
av en dietist skulle i nuläget kännas skönt.

- Vi kanske missar att ge henne viktiga vitaminer och mineraler!

- Vi kanske ger henne för mycket av andra saker!

- Tänk om vi gör mer skada än nytta!


Känner mig maktlös och vet snart inte vilket ben jag ska stå på.

Tanken på att kost kanske inte ens hjälper henne har också
börjat dyka upp. Hemska tanke.
Vad gör vi då?

Ska tillägga att hon åt bulgur till lunch i skolan,
såg att det innehåller 68,2 g kolhydrater per 100 gram.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att det var det som påverkade anfallen igår.
Vi för mat och anfalls dagbok så om några veckor kan vi
förhoppningsvis se ett samband mellan mat och anfall.

Mitt i allt det här har vi ju också sänkt medicineringen.
Kommer ihåg när vi försökte ta ur den förra året.
Då blev hon så sjuk och dålig att vi tillbringade nästan
3 veckor till och från på sjukhuset.
Hon kanske skulle blivit dålig ändå men minnet av
hur det gick gör att man blir extra orolig.