Det var vid den här tiden förra året som jag la ner bloggandet.
Verkar som jag även i år börjar tappa sugen för att blogga.

Det känns som att tiden inte riktigt finns.
Vet inte heller vad jag ska skriva.
Känns som om jag tjatar om samma sak hela tiden.

Men det som faktiskt fick mig att börja blogga var att jag själv letade
efter hur andra familjer fick sin vardag att fungera.
Att ständigt leva med rädslan att inte kunna bryta anfallen själv
utan behöva tillkalla ambulans och tillbringa näst kommande dygn på sjukhuset.
Hur klara man av det?

Nu många år senare vet jag att man får en vardag mitt i allt elände.
Våran är dock fortfarande ganska haltande eftersom mycket handlar
om hur Ebba mår för stunden.

Mellan tunga jobbiga perioder har vi faktiskt sett en hel del
ljus glimtar under årens lopp.
Förutom förra sommaren har våra sommrar varit fantastiska.
Ebbas anfalls situation har då varit riktigt bra.
Ska kanske tillägga att vi anpassar oss efter henne.
Vi undviker ställen med stora folksamlingar.
När det är lugn och ro runt henne mår hon som bäst.

Snart är det dags för en ny sommar och både jag och Stefan
är lite nere just nu. Det känns inte som att vi får någon
kontroll över Ebbas anfall och det börjar bli lite frustrerande.

Vi är i stort behov av en lugnare period för att kunna återhämta oss.
Så snälla hjälp oss att hålla tummarna
för att den kommer snart.



Idag har vi tagit ännu ett steg mot en medicin fri Linus.
Han har nu bara en halv tablett absenor kvar på kvällen.
Hoppas verkligen att det går vägen.
Skulle det komma ett bakslag för honom nu skulle
hans högsta dröm för tillfället krossas.

För idag ska han skriva upp för AM-kortet.
Så i eftermiddag kanske sonen äntligen kan få ta
ut moppen ur garaget och ta en premiär tur.
Hoppas han klarar det och att inga anfall kommer och förstör allt.

Idag har jag en glad tjej,
för hennes BÄSTA farmor och farfar ska hämta henne efter skolan.
Hon är galet förtjust i sin farmor och det här har hon
sett fram imot i över en vecka.