Imorse var det dags för provtagning.
Det känns skönt att man har koll på alla värden.
Hon är så modig min lilla prinsessa,
sträcker fram handen, blundar och biter sig i läppen.
Idag gick det inte att hålla tillbaka tårarna.
Det gjorde ont och var kämpigt.


Ebba hade en ordentlig genomkörare för en stund sen.
Jag var själv hemma med henne när hon blev frånvarande,
efter en stund blev hon orolig. Slängde sig runt och ögonen
tittade snett upp åt vänster. Hade fullt med att försöka bryta
med epistatus. Samtidigt som jag spruta in det i munnen
fick hon svårt att svälja. Andningen blev tung och hon rosslade.
Under tiden jag pratar med SOS blir läpparna blåaktiga.

Anfallet börja klinga av strax efter det och andningen blev som vanligt.
Skönt med tanke på att dom fick skicka ambulansen från Örebro,
då den närmsta inte fanns tillgänglig.
Vid dom här tillfällena känns tre mil väldigt långt.

När två bekanta ansikten från ambulansen väl kom
hade Ebba återhämtat sig så pass att vi valde att stanna hemma.

Hade ju hoppas på en snabb positiv förändring
men som vanligt slås benen undan och vi får börja
om från ruta ett igen.

Såg att lilla Linn som jag skrivit om tidigare haft
det kämpigt igen. Så om någon undrar är min högsta
önskan att ingen absolut ingen ska behöva genomgå det
tjejerna behöver göra.