Vi var hemma hos min syster igår,
Kusinen Freja hade bjudit in oss på spökfest.

Det blev väl inte riktigt som vi hade tänkt oss men
det blev bra ändå. Linus valde hockeyträning, Stefan
fick jobba över så det var bara jag och Ebba som åkte.
Trots avbrott med diverse taxiuppdrag som skjuts
till - och från Kumlas ishall, hämta Stefan hemma när han
väl kom hem så hade vi väldigt trevligt.

Men var det värt att låta Ebba äta en halv bakelse!!
och ett par godisbitar!!

Då mitt uppe idet var det svårt att säga nej,
men klockan 00:30 inatt hade valet inte varit så svårt.

Hon har normalt många anfall per dag ändå men efter
den här sockerbomben blev det ett större anfall.
Tack och lov sover hon i en säng bredvid våran,
så jag vaknade av att hon puttade mig i ryggen.
Där låg hon okontaktbar och små ryckte i kroppen.
Valde att bryta med stesolid direkt eftersom jag inte ville vänta
och se hur det skulle utveckla sig. Den här gången hade
vi tur, anfallet började klinga av redan någon minut efter vi gett
henne medicinen. Så kan det gå och med faciet i hand
- Så var det inte värt det.




Igår fick jag ett mail från en annan mamma som har en liten
tjej med epilepsi. Vi har haft lite kontakt, det är skönt att ha någon
att byta erfarenhet med - någon som verkligen förstår vad vi går igenom.

Hon undrade i gårdagens mail hur länge Ebba som längst varit anfallsfri.
Under dom här 7 åren så är rekordet 11 dagar i följd.
Under hela det här året tror jag att hon som max haft 10 dagar totalt
utan några känningar eller anfall.

Periodvis har vi haft det riktigt bra under dom här åren, det är inte alltid
som det varit så här rörigt som det är nu.
Får nog väga in att Ebba börjar bli en stor tjej med allt vad det innebär för tillfället.