Det är nu bara en vecka kvar innan vi ska
till Astrid Lindgrens. Det upptar en hel del av min
tanke verksamhet just nu.

Funderar en del på hur mycket det kommer att krävas
av oss föräldrar. Inte för att jag inte tycker att det skulle
vara värt det utan mer hur vi ska få tiden att räcka till.

Med det ska gå,
det måste gå.


Ebbas anfalls situation just nu är inte varken bättre eller sämre.
Hon har "känning" i stort sett hela dagarna.
Ingenting som syns på henne men det stör henne.
Imellanåt ökar känningen och hon blir frånvarande,
lite plockig med händerna, blicken flackar runt och efteråt
är hon helt slut och behöver vila.
Nångång i veckan blir anfallet längre eller större
och behöver brytas med stesolid eller epistatus.