Det började lite stelt. Jag satt och tittade på de andra mammorna och pappan, det kändes inte som vi skulle ha någonting gemensamt. Men jädrans vad fel jag hade, tillsammans med dom här underbara personerna har jag berättat saker jag aldrig skulle nämna för andra.

Det har varit delvis rätt tungt men alla har bidragit till att öppna mina ögon. Framför allt en underbar tjej på strax över 30 år som själv har ep. Hon spred så mycket energi omkring sig.
Anna som hon heter jobbar i ungdoms sektionen och anordnar läger för våra ungdomar. Efter att lyssnat på henne förstår jag att det är dags att släppa taget lite, men bara lite. Tycker inte behöver ha så bråttom.

Ett exempel hon drog var att få ett anfall på ett disco, hon har dagliga anfall. Det hade förmodligen även kommit hemma.
Vad spelar det för roll, hon hade haft väldigt roligt innan anfallet. Det tog skruv, självklart måste det vara roligt. Varför ser jag faror överallt.
Det är dags för nystart. Kanske kommer jag anmäla min prinsessa till ett sommarläger. Låter henne komma bort från oss och lära känna andra i hennes situation. Observera kanske, det här måste övervägas noggrant. Hon är ju lite unik min tjej och hennes mamma är ju the one and only som klarar av det, eller?