fullfölja den tänkta medicin sänkningen.
Ger upp redan efter en vecka. Orkar verkligen inte mer anfall och annorlunda sådana just nu. Kraft och styrka önskas.

Har varit på möte på Habiliteringen idag, ett känslomässigt jobbigt. Funderingar och samtal om framtiden, det är tufft. Har iaf nu bett om hjälp, måste gå vidare, måste få hjälp. Men just hjälp verkar svårt att få, hon har ju "bara" epilepsi. Bara skyldigheter men inga rättigheter. Det är just rättigheterna som vi måste få till.



Nya utredningar ska till, jag har egentligen inget behov av någon diagnos. Hon behöver extra hjälp oavsett diagnos eller inte. Det känns konstigt att man inte kan få till det ändå, hennes epilepsi försvårar vardagen. Det borde räcka men vem har sagt att något ska vara enkelt. Att orka slåss och kämpa är otroligt energi krävande, förstår varför jag backat ur år efter år. Att jag inte orkat fortsätta, inte orkat kräva, inte orkat slåss men nu måste jag. Måste för våran familjs skull, vi vill fortsätta vara en familj en hel familj.
Det tär och sliter.