Tankar
Har börjat grotta i mina tankar,
ilska, sorg och glädje
i en salig blandning.
Varför blev det så här?
Saknaden efter våran "gamla"
Ebba är i mellanåt väldigt stor.
Att i flera år längta, hoppas och
tro att "bara" anfallen kommer
under kontroll blir allt som innan.
Ny diagnoser och problematik
har fått oss att inse att våran
"gamla" Ebba är borta.
En sorg som vi inte bearbetat.
I stället har vi fått en levnadsglad
tjej som njuter av livet.
Men sorgen finns och
behöver få läka.
Men jag älskar den nya Ebba
av hela mitt hjärta.
Att dagligen få mötas av
hennes fantastiska leende
får mitt hjärta att smälta.
Att lämna henne (14 år) och se
glädjen och lyckan över att
träffa klasskompisarna varje
dag är lycka.
Kan inte komma ihåg att storebror
cyklade iväg till skolan med
ett stort leende och längtade
efter allt vad skolan kunde erbjuda
under sin högstadie period.
Önskar att jag själv kunde känna
samma levnads glädje
varje dag året om.
Kanske är det vi "normalstörda"
som egentligen behöver
inse att livet är underbart trots
att det inte alltid blir som man tänkt.
Kommentarer
Ann
Undebara barn/ungdomar som njuter av livet ♥
Ta fram boken "Den förbjudna sorgen" och läs den igen, jag plockar fram den då och då och det ger mycketcstöd för mig... hoppas och tror den kan ge dig det med. Kram ♥♥♥
Svar:
Malin
Ammi
Sorgen måste vi få ha men visst är det vi normalstörda som behöver jobbas med mest ♥
Trackback
