Tankar
Uppförsbacken är seg och lång just nu.
Ser ingen ljusning alls. Det måste till en förändring snart om vi inte ska kollapsa fullständigt. Beteende problematiken blir
värre och värre.
Våran minsting känner sig ofta orättvist behandlad. Ofta är det missförstånd som ligger bakom hennes känsla. Missförstånd som skulle kunna undvikas om det fanns möjlighet/kunskap/tid att bemöta henne rätt.
För varje dag som går bränner hon lite till av sina möjligheter hos klasskamrater, kompisar, personal och släkt. Man tar avstånd.
Jag förstår det, jag känner också att jag vill slänga in handduken och ge upp.
Vad händer om vi skulle hamna där, att vi föräldrar inte längre orkar. Inte finns där när saker och ting ska redas ut.
