Efter 22 sköna anfallsfri dagar var det dags.
Ebba vaknade igår morse med en känning som kändes som
ett riktigt anfall. Jag stod i köket och förberedde frukost när det hände.

Riktigt vad som hände eller hur anfallet såg ut har jag ingen anning om.
Det spelar heller ingen roll.
Jag hatar alla ep-anfall stora som små, vill inte ha några alls.

22 dagar irad är rekord, hon har lyckats komma upp i nitton dagar irad
två gånger tidigare under sommarn. Men nu är vi tillbaka på noll.

Är livrädd för att det ska braka loss igen, den här pressen och
räddslan gör mej till en nervvrak. Kanske det blev så här för
att jag bröt ett kjedjebrev som kom på mailen här om dan.
Så snälla, skicka inga kjedjebrev till mig. Jag orkar inte skicka vidare
men är ändå så puckad att jag tror på dom.


En tandlös tös -06