Det är fortfarande hängigt och snorigt i den här familjen.
Både jag och Ebba låg nerbäddade i sängen igår.
Tyvärr bröts sviten av nolldagar i går morse, efter 19 dagar
utan känningar eller anfall så kom det ett.

Ebba vaknade med en liten känning, kunde prata under tiden
men blev lite plockig med höger hand. Det hela var över på
mindre än en minut. Men va f-n, vi vill inte ha några anfall
varken stora eller små.

Ebba är piggare idag, men är fortfarande väldigt snorig.
Jag står på benen idag, men har ingen lust med någonting.

Vi ska gratta stor kusinen Frida idag, hon blir 19 år.
Innan vi hade barn själva hade vi Frida en del. Det var hur
mysigt som helst, inte behövde man ändra på hela livet bara
för att man hade barn. Nä då, det gick jätte bara att ha med
henne överallt. Så skulle vi minnsan ha det när vi fick egna
barn också. Att vi lämnade tillbaka en ganska trött och gnällig
Frida till hennes föräldrar spelade inte oss någon roll.


Frida, för många år sen.

Tur att man växer in i rollen som förälder och att man faktiskt
anpassar livet efter barnen.
Dessa härliga underbara varelser, som jag älskar med hela
mitt hjärta. Hur skulle jag klara mig utan dom.