Vårat liv rullar på i ett rasande tempo för tillfället.
Det känns som det är lite för mycket inplanerat förutom jobb och skola.

Mest tid och ork tar Ebbas utredning.
Man blir helt slut efter dom mötena.
Tankarna snurrar runt i huvudet.
Det känns som man slängs mellan hopp och förtvivlan hela tiden.

Ena stunden är jag helt övertygad om att hon inte har någon
diagnos inom autism spektrat, för att i nästa som idag när frågorna
ställs på ett annat sett se en del likheter.
Det är tufft jäkligt tufft.

Jag är inte rädd att hon ska stämplas på något viss,
får hon en diagnos så öppnas det dörrar med den hjälp hon behöver.
Vi kommer kunna ställa mer krav från framför allt skolan.
Även vi själva kommer kunna förstå henne bättre om vi vet
varför det ena eller det andra händer.

Det är bara det att hur vi än försöker så ser vi inga tecken
 innan epilepsin och medicinering mot den började.
Det känns så orättvist, hur kunde det få hända.

Ebbas anfalls situation är rätt okej just nu.
Hon har inte (peppar peppar ...) haft några stora anfall
på en hel vecka. Vilket är skönt - men som vanligt går
vi bara och väntar på att det ska komma.