Det känns lite konstigt att skriva och berätta om
dom framgångar vi för tillfället upplever.
Inte för att jag tror att någon missunnar oss det,
men det känns jobbigt när jag vet hur andra kämpar.

Alla fantastiska kämpar,
ni finns i mina tankar och jag önskar att jag kunde göra något.

Bakom det dåliga samvetet är jag glad för Ebbas skull.
Vi har kämpat och kämpar fortfarande.
Dom stora anfallen håller sig fortfarande borta,
men vi väntar och längtar efter en dag utan ett enda anfall.


Vi har fortfarande inte ändrat någonting i kosten,
anledningen till det är att vi inte haft kontakt med
keto teamet efter senaste provtagningen.
Det känns lite tråkigt att det drar ut på tiden.
Men eftersom vi inte kan göra det själva får vi lov att vänta.