Finns det någon rättvisa?

 

Vi är väldigt glada över att Ebba har en lugnare period.

 

Samtidigt som våran situation känns fjuttig jämfört med

många andras. Mina tankar går till alla kämpar som

har det väldigt tufft. Just idag tänker jag på E som

genomgått en tuff operation, den tredje i ordningen för

att få kontroll över sin epilepsi.

 

Livet känns så fruktansvärt orättvist.

Blir så proviserad av folks ännu fjuttigare problem,

som man gärna skriver om på facebook.

Jag vet att jag inte behöver läsa men ibland är det

oundvikligt att se och höra.

 

Man är sig själv närmast men lite eftertanke om vad som

verkligen betyder något skulle vi alla behöva ta oss tid till.

 

 

Visst är det så Malin att man mellan varven tycker att andras "futtiga" problem är rent löjliga men då måste vi minnas att vi alla har olika stora bördor att bära och upplever problemen som olika stora beroende på var i vår utveckling vi står. Ett problem som är maxat för mig är en liten plutt för dig och det får vi som verkligen VET hur det KAN vara bara acceptera men jag kan verkligen hålla med dig om att gnäll över att barnen är förkylda... känns som en önskedröm mellan varven. Underbar fortsättning på hösten/vilan och återhämtningen innan Yule <3