I morse vaknade Ebba med ett leende på läpparna.
Hon gick upp, trallande och sjungande.
Precis som när hon var liten, då sjöng hon jämt.

Det är mycket som blir bättre och bättre.
Hennes minne tex.
Ett tag var minnet så dåligt att vi fick skriva ut foton och sätta
i album för att hjälpa henne komma ihåg.

Hon är med i samtal på ett annat sätt.
Frågar och vill vara med. Ett tag pratade hon bara om man
tilltalade just henne.
Nu berättar hon och har frågor om allt möjligt.
Det är underbart.
Att äntligen få se framgång efter alla år av motgångar.

Men jag är rädd.
Rädd för alla stora, långa anfall, att hon ska komma efter mer i skolan,
kompisbiten och framtiden.
Jag vet att man ska njuta av nuet och inte söka problem.
Det är svårt.