Ebba har haft en tuff dag med ett anfall på fm
plus ett till efter lunch. Det sista så kraftig så att den var
tvungen att brytas med stesolid.
Mönstret för tillfället är 4-5 dagar som är bra eller med
någon liten känning. För att sen få en ordentlig urladdning.

Trots en tuff dag har hon kämpat på och fixat sin läxa.
Först sa hon NEEEJ, men jag gav henne alternativet att välja
om hon ville göra den idag eller i morgon.
-Okej då, jag gör den väl då om du vill!!
Och det ville jag.

Fick samtal från BNP-mottagningen idag.
Pga ett återbud så ska en utredning på Ebba påbörjas redan nästa vecka.
Så om bara någon månad får vi reda på om hon har någon
autismspektrumstörning. Så nu 6,5 år efter att epilepsin började kanske vi
får yttligare en diagnos på vår lilla prinsessa.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Ingen förälder vill väl att man ska "hitta" fel på barnen men samtidigt
så får både hon och vi den hjälp vi behöver om det vissar sig vara något.

Det räcker nämligen inte att bara ha svårbehandlad epilepsi för att
bli inskriven på habiliteringen. Där finns möjlighet till stöd och vägledning.
Och just det är vad vi behöver, det börjar nämligen gå upp ett ljus för oss
att det kanska aldrig kommer bli bra. Det är en tuff insikt och jag har ändå
inte gett upp hoppet på att en dag så kanske det sker ett mirakel.

Kanske det försvinner lika snabbt som det kom.
När Ebba var runt 5-6 år provade vi att trolla bort känningarna.
Ibland lyckades vi.

Hokus pokus