Jag följer en blogg som handlar om en annan familj
som också har en dotter med epilepsi,
om deras kamp för att få henne anfallsfri.

Det är tufft att hela tiden som förälder ha denna orosklump i magen.
När, var och hur kommer nästa anfall?

Jag vet att jag innan allt började också kunde fråga
- Hur orkar ni?

HUR ORKAR VI!

Har faktiskt inget bra svar på det.
I vårat fall dök epilepsin upp i våran familj utan förvarning.
Helt plötsligt en tidig morgon i november 2002.
Det var första gången jag såg någon krampa och jag trodde
att Linus höll på att dö. Trodde han hade svalt tungan och inte fick luft.
Det tog väldigt lång tid att återhämta sig från den upplevelsen även fast
han svarade bra på medicineringen.
Riktigt säkra blev vi efter 1-1,5 år.
Vi började återigen planera för utlandssemester och andra galna upptåg.
Nu var vi helt säkra på att medicinen fungerade.

Precis som två år tidigare, utan förvarning var det dags igen.
En sen november kväll 2004.
Ebba får sitt första kramp anfall.
Peridovis sen dess har det varit riktigt jävligt medans
det där imellan är helt okej och ibland till och med riktigt bra.

Summa summarum
Vi har aldrig funderat över att inte orka.
Vi MÅSTE orka.
Det käraste vi har - prinskorven och prinsessan behöver oss!

Men vad händer "om" allt blir som innan.
När vi kan känna efter hur vi mår.
Orkar vi då?

Givetvis har både jag och Stefan mått pest i perioder.
Det är en ständig kamp och skräck vi lever i.