Så fort man känner av lite hopp så
tas man ner på jorden igen.
Pang bom utan skyddnät, rätt ner.

Jag är lycklig över allt jag har
men Ebbas epilepsi får mig att känna
mig olycklig, ledsen och förbannad.

Varför?
Ska hon behöva ha det så här.
Tycker faktiskt att det räcker nu.
Jobbigaste av allt är att vi försökt och
försöker göra allt vi kan för att få henne stabil.

Prinsessan och jag var i ishallen när det
kom en rejäl genomkörare.
Kramp i överkroppen, ögen drog till vänster
och okontaktbar.
Efter att gett henne epistatus, larmade
jag efter ambulansen. Valde efter deras tillsyn
och hjälp ut i bilen att åka hem med henne.
Hon var väldigt annorlunda och
medtagen efter åt, hoppas lite sömn på
soffan får henne att må bättre

Kram på er
och ha en trevlig helg.