Upp och ner, ner och upp.
Precis så känns mitt liv.

Det finns många ljus glimtar som ger oss hopp,
men mitt i dom förvandlas våran prinsessa till ett monster.
Hennes humör skiftar och hon blir arg som ett bi.

Det började redan i fredags när vi var på läkarbesök
på Astrid Lindgrens. Hon blev galet arg, för att
undersökningen av hennes VNS tog för lång tid.
Det tog extra lång tid eftersom det strulade med
apparaten. Tur att det bara var lite strul och inte själva
VNS;en det var problem med. För då hade det nog tagit
ännu längre tid. Efteråt skämdes hon för sitt utbrott
och sköterskan Charlotte lovade att be dr Per
om ursäkt från en ångerfull Ebba.

Resten av den dagen var hon nerstämd och ledsen.
Många tårar rullade ner för kinderna.

Igår var det dags igen, monster Ebba dök upp.
Arg som ett bi för ingenting.
Likadant idag igen.
När jag försökte prata med henne blev jag
sparkad rakt över bröstet.
Det gjorde rejält ont och gör det fortfarande.

Det positiva just nu är att anfallen har legat
runt 4-5 st per dag och dessutom varit
mildare än vanligt.
Kanske är det det som är problemet,
helt plötsligt finns det ork till annat!!!