Dags att bromsa
Hej!
Jag tänkte precis som du! Jag ska bara orka tills de skriftliga omdömena (jag är lärare) är klara, bara städa skrivbordet, sätta in en del måste-papper i pärmar, bli klar med en preliminär planering för niorna, kanske klara av utvecklingssamtalen - samtidigt som jag kämpar för att min dotter ska få det stöd och den hjälp hon behöver i skolan, ringa och tjata om MR-röntgen, jobba för att hon inte ska hamna i en trea med över trettio elever till hösten o.s.v.
SÅ gick det i några veckor; ingenting av det jag skulle göra blev gjort, jag hade fullt upp med att klara vardagen, att fixa jobbet utan behörig vikarie (skriva instruktioner, rätta i efterhand), att ta hand om E som plötsligt hade anfallsskov med 6-14 dagars mellanrum istället för 25-30. En dag gick det inte längre. Den 26 februari skällde jag plötsligt ut en klass och gick sedan och satte mig och grät. Sedan dess har jag inte arbetat mer. När jag väl kommit hem insåg jag hur otroligt sliten jag var. Så mycket vila har det inte blivit för allt annat än jobbet har funnits kvar, men det har varit ett dåligt samvete mindre, en del mindre som inte blir bra. Och det har varit skönt. (Och jag har inte brytt mig det minsta om allt jag inte hann göra på jobbet, jag bara lämnade det till någon annan, som också får betalt för det).
Så ta dina varningssignaler och tankar på allvar och var rädd om dig själv! Det GÅR att sortera bort en del del delar av livet, men delen att vara mamma åt våra barn går inte att välja bort och där måste vi orka kämpa, hjälpa och älska, precis som jag läst att du gör.
Tankar och kramar!
Christina
Du hade en plan inför nästa vecka följ den min vän ♥
17 årig tjej med ep som berätar hur det är att vara tonåring med ep.
http://sagh.blogg.se/2013/august/epilepsi-ordet-jag-hatar.html
