Dags att bromsa

 
Jag vet det men inte ens det orkar jag ta tag i.
Ser själv en fara i det, för vem och varför försöker jag hålla ihop.
 
Att ändra betende är svårt.
Har alltid jobbat i ett familjeföretag, vi har backat upp varandra
och hjälpt till där det behövs. Företaget är sålt och ingår
i en stor koncern min pappa har gått i pension och min klippa
som jag alltid haft vid min sida finns inte kvar.
VEM, fixar då allt om jag är hemma?
 
Vet att jag behöver ta kontakt med en läkare, ta en paus.
Låta allt få smälta in och komma ikapp med känslorna.
 
Ska BARA röja undan lite mer på kontoret först.
Kanske orkar jag hålla ihop några veckor till.
Har ju snart semester.
 
Vet att det inte är så smart tänkt,
för vem kommer tacka mig när jag kör huvudet i kaklet.
 
Det har varit en tuff vår, ny diagnos och många nya beslut.
Diagnos och beslut som behöver smälta in.
Jag vet men ändå orkar jag inte riktigt ta tag i det.


Kommentarer
Christina

Hej!
Jag tänkte precis som du! Jag ska bara orka tills de skriftliga omdömena (jag är lärare) är klara, bara städa skrivbordet, sätta in en del måste-papper i pärmar, bli klar med en preliminär planering för niorna, kanske klara av utvecklingssamtalen - samtidigt som jag kämpar för att min dotter ska få det stöd och den hjälp hon behöver i skolan, ringa och tjata om MR-röntgen, jobba för att hon inte ska hamna i en trea med över trettio elever till hösten o.s.v.
SÅ gick det i några veckor; ingenting av det jag skulle göra blev gjort, jag hade fullt upp med att klara vardagen, att fixa jobbet utan behörig vikarie (skriva instruktioner, rätta i efterhand), att ta hand om E som plötsligt hade anfallsskov med 6-14 dagars mellanrum istället för 25-30. En dag gick det inte längre. Den 26 februari skällde jag plötsligt ut en klass och gick sedan och satte mig och grät. Sedan dess har jag inte arbetat mer. När jag väl kommit hem insåg jag hur otroligt sliten jag var. Så mycket vila har det inte blivit för allt annat än jobbet har funnits kvar, men det har varit ett dåligt samvete mindre, en del mindre som inte blir bra. Och det har varit skönt. (Och jag har inte brytt mig det minsta om allt jag inte hann göra på jobbet, jag bara lämnade det till någon annan, som också får betalt för det).
Så ta dina varningssignaler och tankar på allvar och var rädd om dig själv! Det GÅR att sortera bort en del del delar av livet, men delen att vara mamma åt våra barn går inte att välja bort och där måste vi orka kämpa, hjälpa och älska, precis som jag läst att du gör.
Tankar och kramar!
Christina

Svar: Tänkvärt, jag ska försöka tänka mer på mig själv och det som faktiskt är viktigast
Malin

2013-06-27 @ 10:17:34
Ammi

Du hade en plan inför nästa vecka följ den min vän ♥

2013-06-27 @ 22:24:27
SArah

17 årig tjej med ep som berätar hur det är att vara tonåring med ep.

http://sagh.blogg.se/2013/august/epilepsi-ordet-jag-hatar.html

2013-08-17 @ 20:30:08
URL: http://sagh.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

barnmedepilepsi

En blogg om hur vardagen går ihop, tillsammans med epilepsi.

RSS 2.0