Rädsla
Gick och la en nöjd tjej
som konstaterade att det
varit en bra dag med bara två
små anfall.
Hon hann inte mer än slå
igen sina blå så drog det igång.
Ett anfall väldigt olikt
dom vi är vana med.
Det gör så ont att se
hennes rädsla i ögonen,
hur hon efteråt vill säga
något men orden finns inte.
Att efter en stund bara få rapakalja
till svar och se hur mungipan
fortfarande hänga,
det gör så ont och man
blir så rädd.
Hon börjar bli stor och
vi kommer inte kunna vara
med henne jämt,
när rädslan kommer så
vet jag inte hur vi ska
lyckas ta nästa steg mot
Ebbas självständighet.
Kommentarer
Ann
Förstår känslan så väl men har ni rätt personer runt och omkring Ebba så kommer hon känna sig trygg och ni också. Det tar ett tag och oron försvinner aldrig men det kommer att bli lugnare och tryggare med tiden. ♥♥
Trackback
